Natalie

Regn får mig alltid att tänka mer än vad jag brukar tänka, och det är inte bra måste jag påpeka. Jag kan känna att jag är världens mest ensamma människa ibland. Jag är omgiven av människor nästan hela tiden, men jag är ändå så ensam. Som nu tex, jag känner sånt tryck över bröstkorgen, all ångest som jag inte haft på ett tag kom plötsligt nu.. och vem kan jag vända mig till? människorna som har bidragit till allt det här ?
Jag kom o tänka på en tjej idag som var på psykakuten när jag var där. Efter att ha varit på akuten en vecka så blev jag flyttad till en annan avdelning där patienter brukar vara under en längre tid.
När jag såg henne första gången så hade jag inga ord. Hon var ett tomt skal som var hjälplös. Mager,blek och blekta dreadlocks. Ett suicidefall som redan visste vad som väntade henne. Efter några dagar så började vi att prata i rökrummet.. jag frågade henne om det fanns nånting som kunde göra henne glad eller vilja få henne forsätta leva och hon svarade nej. Det var ingen tvekan om saken att hon talade sanning. Konstant bevakning 24 H,satt personalen och vakade henne. Jag kunde se alla hennes ärr men faktumet var att hon själv var ett ärr som aldrig kunde läkas helt o hållet. Jag önskar att jag kunde komma ihåg allt vi pratade om, jag kommer ihåg att jag kunde få henne le.. och varje gång hon log så blev jag rörd. Hursomhelst min poäng är att jag borde rädda mig själv innan det är försent. om det redan inte är det.
Om hon läser det här och har på något konstigt sätt lyckas hitta min blogg så vill jag skriva det här till henne:
Att du är världens mest söta tjej som inte borde vara på ett sjukhus för resten av ditt liv. Du lever fortfarande, varför inte försöka leva bättre?

Som sagt för alla mina kära läsare så måste jag påminna er att Regn och Pj Harvey är ett måste..

Enjoy..