Natalie

Jag är tillbaks!
Jag satte lösen på bloggen, den började bli allt för deprimerad. Fan det var ångestfyllda blogginlägg..
Hursomhelst har mycket hänt.
Det jag inte ville skriva innan kan jag skriva nu..
Varför jag var så deprimerad var nog mycket för att jag inte hade någon somhelst aning vad jag skulle göra och vem jag skulle kunna prata med om saken.
Jag är gravid.. jag har kommit så pass långt att det inte är lika kritiskt längre för fostret och jag valde att inte skriva om det för att jag fick missfall förut.
Jag är 4 mån om 2 veckor. (Ni undrar säkert vem pappan är)..Jag blev bvara väldigt vääldigt förvirrad. Jag och Jesper hade inte känt varann så länge och alla de där praktiska sakerna var verkligen något man tänkte på.

Skit mycket har hänt. Jag och Jesper gjorde slut.. eller lättare sagt jag drog. Vilket gjorde att jag blev ännu mer förvirrad å andra suidan är ju typ allting självförvållat.
Jag fick äntligen min diagnos hos mellanvården. Vilket förklarade ganska mycket men jag misstänkte att jag hade den "sjukdomen" innan jag fick reda på det.  Allting kändes väldigt ostabilt tillochmed mitt egna psyke. Just då kändes det som att jag ville ha barn utan att tänka på barnets framtid.
Jag har dragit mina egna slusatser och kommit fram till även om jag inte har allt det där praktiska klart så har jag mycket kärlek.
Abort  var något jag tänkte på i några veckor jag bokade in 2 tider som jag aldrig döp upp på. En av de tiderna skulle jag utföra en medicinsk abort och den andra gången jag beställe tid hade jag gått så långt i grav att de skulle framkalla missfall. Men om jag väljer att göra det nu så måste jag föda fram det.
Jag har inte hjärta till att göra det! Det känns som att jag inte kan döda barnet.  Bebisen kanske har sin mening, det kanske var meningen att jag skulle bli med barn, och det barnet komemr bidra till något underbart. Jag misstror inte det.. jag vet hur  mycket jag ville ha barn men jag kommer inte ihåg varför. Folk frågade mig förut " Hur kommer det sig att du vill ha barn nu? " jag svarade: jag må vara 21 år gammal men jag har sett det mest likaså upplevt det mesta, jag känner att jag redo."
Men är jag verkligen det?
När är man redo att vara ansvarig för någon annans liv för resten av ens liv..typ? Jag vill inte vara ett egoistiskt svin som bara tänker på sig själv som VÄLDIGT många mammor kan vara!! Jag klandrade tillochmed min egen mamma för det.
Jag kanske bara är så känslig och förvirrad för att jag är gravid. Men jag får helt enkelt låta tiden utvisa..
Jag har iallfall gått igenom många saker under tiden jag vart borta.. Underbara saker och sorgsna saker. Jag fick iallfall känna saker som jg velat känna på länge. 
Ska åka och packa mina saker nu.

kram alla!
  Titeln betyder: Under vingarna av en ängel