Sunny sunday
Hej!
Ville skriva lite rader innan jag blir allt för upptagen.
Iallfall jag åkte in till akutpsyk på st:göran igår, inte för att bli inlagd men för att kunna få mediciner fram tills på måndag.
Dum som jag var så berättade jag vart jag skulle till min käreste och man fick bara skit för det. Det sket jag i, jag känner mig själv och jag vet vad jag behövde göra.
JAg ringde dit på morgonen, men tänkte " Äsh kanske jag inte behöver mediciner" men efter att ha varit på Nacka forum och åter igen tjafsat & mått dåligt så tänkte jag "nu räcker det".
Kom hem, käkade för första gången på hela dan och kl var 19. Sen tog jag en lugnande och senare mot natten en insomningstablett, och vet ni vad? Jag mådde bra för första gången sen förlossningen. Eller nja bra har jag ju mått men jag kände mig lugn, inte stressad, eller ledsen,irriterad osv.
Jag anser inte att mediciner är lösning på allt men jag tror att det behövs i vissa fall, då behövde jag det.
Nånting annat jag kom fram till är att jag ska åka iväg, jag vet att så längre jag är här! så kommer jag må sämre, jag är nästan tvärsäker på det för saker o ting ser inte annorlunda ut fast man vill hoppas, ne utan värre.
Jag har gjort allt jag kan, försökt och gett mer än vad jag kunnat, men om det inte räcker så vet jag inte vad som gör det.
Men idag är det soligt ute.. och jag ska ta mig ork att gå ut med bebisen och njuta av vädret :)
Hoppas ni mår bra :)
Min son lär sig fort vad som gäller :)
Hoppas att du ger bebisen mjölkersättning!
Så han inte får i sig av dina mediciner.
Självklart!
Trodde jag sa det i förra inlägget jag kommenterade?
Natalie.
Hade det funnits kärlek från båda sidor hade ni löst alla problem.Men som jag ser det finns det inte det .Så mycket tjafs och bråk och ni har inte ens varit tillsammans ett år.Du skriver att ni tjafsade senast igår på nacka forum.Det är uppenbart att det saknas kärlek och respekt.Du måste en gång för alla ta ett beslut om hur du ska göra med ditt liv.Du kan inte hålla på så här fram och tillbaka.Du har ett barn att tänka på.Du verkar vara rädd att du ska inte klara dig utan J.Men hur klarar du dig med honom?Tänk på ditt barns bästa nu.Barnet skadas av en sån relation.Det spelar ingen roll att den är liten .Den tar skada ändå.Be om hjälp från psyk som du ska träffa nästa vecka så du kan ta dig ur det här.Det finns många ensamstående mammor som har klarat sig alldeles utmärkt.Som sagt det finns hjälp att få så ta den hjälpen.Kram/sara.
Sara:
Det dummaste jag läst?
Det finns gott om kärlekoch respekt för den delen i vårat förhållande, jag vet att han älskar mig som ingen annan gjort och jag älskar honom. Men precis som alla nyblivna föräldrar så är det en stor omställning och just därför påverkar det vårat förhållande, vissa har dte lättare och andra svårare.
Vårt förhållande är inte så skadat att vårat barn tar skada utav det, kommer inte på tal?
Jag vet inte hur du tolkar mina blogg inlägg men nånstans i det hela så missar du vad jag skriver och hur jag skriver egentligen. Jesper är någon som jag älskar mer än något annat och min första kärlek. jag tänker inte ge upp honom bara för att vi är griniga ibland. Men tack för omtanken?
Hejdå! ;)
